Hur påverkar friluftslivet klimatet och hur påverkar klimatförändringarna förutsättningarna för framtidens uteliv? Det var frågeställningar som diskuterades under det så kallade ”klimattoppmötet”, en vandrande konferens som arrangerades av Svenska Turistföreningen, STF i mitten av september. Fritidsbankens verksamhetschef David Mathiasson var på plats och trotsade sin höjdrädsla för att ta sig hela vägen upp till Sveriges högsta topp.
Cirka 40 deltagare från friluftslivsorganisationer, myndigheter, universitet och olika civilsamhällesaktörer deltog i toppmötet och platsen för konferensen var noga utvald då det är där som klimatförändringarna syns som allra mest.
– Vi som var där fick se, känna och uppleva hur det påverkar, vilket var skrämmande, säger David Mathiasson. Vi såg en död glaciär och andra som krymper. Vi såg också den 200 m2 stora ullfilt som har lagts ut för att förhindra avsmältning av is under sommaren. Den visar tydligt hur mycket is som försvinner varje år.
– Det här handlar inte bara om Kebnekaise, utan om hållbart friluftsliv och hållbart resande, säger David, och vad de organisationer som vill främja hållbart friluftsliv måste göra och ta tag i.
Vad är Fritidsbankens roll i det här?
– Vår verksamhet handlar om att ta tillvara på befintliga resurser, att återanvända det som redan finns, och det är något som friluftslivsorganisationerna och branschen i stort behöver bli betydligt bättre på.
Vad är målsättningen?
– Drömmen är att hela det svenska friluftslivet ska uppmuntra sina medlemmar och medlemsföreningar att den utrustning som man har varit med och bidragit till att den har tillverkats ska cirkulera till Fritidsbanken så att vi kan få ett ännu bättre sortiment och ännu fler kan få låna utrustning, upptäcka friluftslivet och bli medlemmar i föreningarna. Det blir ett slags kretslopp och det här är något som kan komma in som en naturlig del i respektive organisations hållbarhetsarbete.
Ni besteg ju toppen av Kebnekaise, men det var inte helt självklart för din del?
– Nej, jag är ju väldigt höjdrädd, så jag visste inte riktigt om jag skulle klara av det eller inte och det blev som en personlig utmaning mitt i konferensen, ”jag ska fan klara det…”.
Hur klarar man att bestiga Kebnekaise när man är höjdrädd?
– Man skulle förbereda sig bra, så jag lånade prylar på Fritidsbanken och gav mig ut och prov-vandrade med tung ryggsäck i skogen för att vänja mig. Sen utmanade jag min höjdrädsla i en höghöjdsbana för att se hur jag hanterade en sådan situation och det var inte helt enkelt. Men därefter var det bara att bestämma sig!
Hur såg de tuffaste partierna ut?
– Det började bli jobbigt vid 8-900 meters höjd. Sen kom de brantaste partierna där man var tvungen att klättra med sele och hjälm. Där var det riktigt svettigt och nervöst och det låste sig några gånger för mig, så guiden fick vägleda mig så att jag skulle ta mig vidare. Sen hade jag även stor hjälp av äventyraren Oskar Kihlborg som gick nära mig hela tiden.
Det kan inte vara fel att ha en klättringspartner som var en av de två första svenskarna som besteg Mount Everest?
– Jag hade inte gjort det här om jag inte visste att Oskar skulle med. Jag berättade om min höjdrädsla och han lovade att ta hand om mig.
Vad hade han för knep för att göra det där som du egentligen inte ville eller vågade?
– Han var tydlig med att det är viktigt att man är öppen. Att man kan lita på den som man har med sig och att alla övriga i teamet kände till min höjdrädsla. Vid ett tillfälle skrek plötsligt Oskar: ”STOPP!” Alla stannade och undrade vad som hade hänt. Då fortsatte han: ”David ler inte, vi fortsätter inte förrän han ler!” Så jag log. Det är viktigt med kroppsspråk och att man har roligt, det var en del i hans strategi.
Hur var känslan när ni stod på toppen?
– Vägen upp hade varit en skräckblandad förtjusning. Jag var otroligt trött i benen och jag både skrattade och grät. När jag kom upp på toppen bröt jag ihop. Tårarna sprutade och sen gapskrattade jag några sekunder senare, så det var väldigt mycket känslor. Men det var en magisk upplevelse. Och jag hade en mission att sätta Fritidsbankens flagga på toppen, så det pushade mig lite extra.
När man väl har nått toppen så ska man ju ner också och det är ju inte enklare, eller hur?
– Nej, man tänker ju att man är lite klar när man har kommit upp på toppen, men det är ju halva kvar och man ska ner på riktigt trötta ben. Som höjdrädd var det mycket värre att gå nerför än uppför och klättringen vi gjorde var riktigt jobbig för mig. Men det gick! Det fanns ju inget annat alternativ än att ta sig ner.
Vad hoppas du att det här klimattoppmötet ska leda till?
– Alla medverkande organisationer jobbar med sitt klimatarbete och kan man samverka kring de frågorna så kan vi nog göra ganska stor skillnad tillsammans.
Till sist, vilken utrustning lånade du på Fritidsbanken?
– Ryggsäcken och sittunderlag kom från Fritidsbanken. Det mesta jag hade på mig och med mig hade jag lånat av Oskar Kihlborg och andra jag känner. Så det här med att låna är något jag varmt rekommenderar!
Text: Henric Byström